endimmaavpoesi

Det är sol i min tekopp.

Våren är en mäktig förtrollning.

Jag kunde höra viskningarna från löven som träffade
marken vid hans fötter. Hösten tränger sig på.

Sedan uppstår en tystnad. Bara en liten en,
men den har en form som en kudde runt
en låda med vassa kanter.

Och jag säger ingenting, tittar bara på skenet
från lampan som faller i vinkel över soffan
och stänker ut över mattan för att frysa till
is vid mina fötter.

Havet rymmer inte tillräckligt med vatten för
att tvätta bort allt blod.

Det är njutning i att gå. En fot framför
den andra, att följa de guka linjerna på
golvet i korridoren hela vägen till receptionen.
Jag går två varv extra i svängdörrarna för
att hylla geniet som uppfann dem.

Precis som när det gäller gnistorna från
elden som singlar ner över mitt hår och
att alla fallande kroppar dras mot marken.

Kommer det bli som vanligt igen?
Kan du förlåta mig?
Det var inte meningen att det skulle bli såhär, det liksom bara blev
Tårar, av glädje eller sorg?

Den kärlek du ger mig värmer om hjärtat
När du tar initiativet känner jag inte att det någonsin smärtat
Så fort jag inte är med dig
Växer längtan inom mig

För all den kärlek du ger
Önskar jag att jag kunde ge dig mer
Älska är ett starkt ord
Du är värd det gånger allt som finns på denna jord

När du kysser min hals spinner jag som en katt
Jag låter dig fortsätta natt efter natt
Ibland tror jag inte du förstår
Hur snabbt du läker mina sår

Allt blir bra med dig i min närhet
Sanningen är det enda du inte vet
Jag skulle dö för att rädda ditt liv
Du är mitt hjärtas driv