endimmaavpoesi

Det är sol i min tekopp.

Våren är en mäktig förtrollning.

Jag kunde höra viskningarna från löven som träffade
marken vid hans fötter. Hösten tränger sig på.

Sedan uppstår en tystnad. Bara en liten en,
men den har en form som en kudde runt
en låda med vassa kanter.

Och jag säger ingenting, tittar bara på skenet
från lampan som faller i vinkel över soffan
och stänker ut över mattan för att frysa till
is vid mina fötter.

Havet rymmer inte tillräckligt med vatten för
att tvätta bort allt blod.

Det är njutning i att gå. En fot framför
den andra, att följa de guka linjerna på
golvet i korridoren hela vägen till receptionen.
Jag går två varv extra i svängdörrarna för
att hylla geniet som uppfann dem.

Precis som när det gäller gnistorna från
elden som singlar ner över mitt hår och
att alla fallande kroppar dras mot marken.